jonnaamanda

Jobbar, jobbar, sover, jobbar och jobbar lite till. Det är ungefär så som livet känns just nu och det är rätt så stressigt och det tar redan på min kropp. Hur orkade jag i Norge i 7 månader frågar jag mig själv hela tiden just nu...
Igår hade jag en pissdag på jobbet, inget gick rätt och det var bara jättejobbigt. Lite bättre idag, det går mot ljusare tider?? Förhoppninsvis. Det var tur att mormor kom förbi på middag på kvällen och gjorde mig på mycket bättre humör. Världens bästa mormor!

Ser fram emot morgondagen då Mathilda kommer från skåneland och hälsar på mig och Frida hela helgen. Som jag längtat! Planen är hemma gjord sushi och mydkväll. Men efter att diskuterat lite sushi med Frida så kom vi fram till att vi är ganska så orutinerade... Men detta ska gå super, fisk som fisk och sushi som sushi. Vi löser allt!!

"Only miss the sun when it starts to snow
Only know you love her when you let her go
Only know you've been high when you're feeling low
Only hate the road when you're missing home"

Lite så som jag kännt de senaste dagarna...

Jaa så kommer det alltid vara. Det har varit helt fantasktiskt, det går inte att beskriva hur underbart det har varit. Det är också en anledning till varför jag inte skrivit under de sista veckorna där nere, det har inte funnits någon tid. Har inte suttit stilla många minuter varje dag. Det har alltid funnits något att göra, någon som vill mat, kärlek eller bara lite uppmärksamhet. Africa har gett mig så mycket, jag kan säga att jag hittat den jag vill vara, jag har lärt mig att leva för stunden - "Don't wait for the perfect moment - take the moment and make it perfect", jag har hittat hem. Jag vet vad jag vill och jag har vuxit i det. 

Det är så mycket känslor som just nu bara vill ut, så mycket intryck och upplevelser. Igår frågade jag Karin om allt bara va en dröm - för ibland känndes det för bra för att vara sant.

Jag var ute på så många feeding tours som jag kunde, älskar att åka ut till lejonen, geparderna, leoparderna och vildlodjuren. Mata dom och sitta och beundra djuren.

Jag försökte åka ut på så många kvälls matningar som möjligt, sitta på bil taket med vinden i håret och höra lejonen ryta sitt kvälls ryt. Det vibrerar ända in i själen. känslan av att känna sig riktigt levande.

Jag fick mycket ansvar över lejont den sista tiden, så mycket att jag nu kallar henne min. Jag spendeade tidiga mornar, timmar och sena kvällar med henne - matade, klappade henne, borstade, masserade och bara umgicks med henne. Hon är ett maffigt lejon trots hennes sjukdom, hon kämpar fortfarande och jag tror på henne. Hon lärde mig så mycket och jag litar på henne.

Vi försökte passa på att bada i vattenhålen när vi var i lifeline ' en, simma omkring i det otroligt kalla vattnet. Jag och en kompis åkte ut en kväll för att bada i vattenhålet, ännu kallare än tidigare på dagen. Sjunga högt inne i bilen på väg tillbaka till gården fick oss varma igen.

Ina och jag fick ansvar över de skadade caracalsen, vi matade dom och gav dom vatten mest hela tiden, de blev så mycket bättre under vår tid. Idag springer båda omkring på sina fyra tassar och mår jättebra!

Vi gjorde några sleep outs, med Atheno och caracalsen.Så mysigt att vakna upp med en eller två vilda djur mittemellan oss. Och Atheno snarkade värre än oss alla tre tillsammans.

Promenader med bebis babianerna, Annikken och jag somnade i en hög en dag med alla tre på oss, det är vad jag kallar mys stund. Tre bebisar som ligger och snarkar på en och två utslagna volontärer. Livet är hårt ibland.

Researcher i life line'en med mycket lyckade resultat varje gång, två dagar i rad hittade vi dom alla fem. Ina och jag vet nu vad vi skulle vilja göra, frågan är om vi får med någon mer på den idén.

Farm work utan dess like, hårda slit vissa dagar med taggar i hela kroppen och träd släpandes efter traktorn, men även fast de flesta fick väldigt ont så skrattade vi bort det och såg fram emot att få hoppa av det skumpiga traktorsläpet. Vattenhåls tömmningar som alltid slutade med vattenkrig och bad så det rann vatten efter en. 

Vattenkrig, kolkrig och Millipopkrig (en slags gröt) underhöll vi oss med ofta och länge, något jag aldrig skulle tröttna på även fast man blev blöt och väldigt smutsig. Något av många saker jag saknar mycket, alla spontatna krig med vätskor!

Partykvällar på "dansgolvet", vid brasan eller under träden, det skålas, shotas, dansas, skrattas, pratas och skrattas ännu mer. Aldirg varit på likande fester och jag har alltid haft roliga kvällar och alltid har det hänt något extra knasigt som alla har rikigt kul åt.

Men avskeds morgonen var hemsk, att man ska säga hej då och åka hem en vacker dag känns fortfarande ofattbart. Det där är mitt andra hem med min andra familj, det är så mycket vänner som är kvar eller som nu är utspridda i hela världen. Danmark och Norge är nära, men Namibia och USA. De är sorgligt långt borta. Vill bara ha alla här tillsammans som vi hade det förut.

Africa har varit ett minne för livet, det är nåogt jag aldirg kommer glömma och ska jag beskriva det med två ord väljer jag - Kärlek och vänskap.

Kärlek och vänskap mellan djur och människor och människor och människor.