jonnaamanda

Känslan av att sitta mitt i savannen runt en brasa som sprakar med massa härliga vänner, dricka några cider och prata om alldels för mycket oseriösa saker för att ens komma ihåg de förra samtalsämnena. Samtidigt som det största blixtrarna någonsin smäller runt omkring dig, de lyser upp hela himmlen när det smäller fram genom savannen. Så häfigt känsla för när det blixtar här då blixtrar det ordentligt, du kan rikigt känna i kroppen när det mullrar för det är som att hela marken skakar. Eller att gå den långa vägen hem men en ny vän som du kommit nära på så kort tid och prata i evigheter samtidigt som blixtrarana slår omkring er. Ni kan se åt alla vädersträck och åt varje håll blixtrar de blixtrarna delar sig i flera grenar. Bara så häftigt!

 

Känslan när du och några vänner står på flaket på pick upen och åker alldels för fort genom savannen en tidigt morgon. Håret flyger i vinden och det är ett stor leende på läpparna. De skratten vi ger ifrån oss är äkta även fast klockan är kvart i sex på morgonen. Kvistar flyger upp på taket över till oss, varning för träd skriks från längst fram när grenen redan nått ditt hår, det går så fort att du inte hinner tänka. Geparder tävlar med dig, lejonen tävlar med dig, leoparderna tävlar med dig och vild hundarna blir galna, det är är bara tävlan i deras ögon. Inte dödar ögonen utan bara "jag kan ta dig" ögonen. Häftigt!

 

Känlan när du går på ena sidan staketet och vild lejonet på andra, en meter ifrån dig. Kollar dig i ögonen och ni fortsätter gå bredvid varandra för att mötas vid de större hålen i staketet för att mysa och klia bakom örat. Att ett så stort och kraftfullt djur kan bli så gosig är magiskt. Att två helt olika världar går bredvid varandra, kollar varandra i ögonen och bara slapparna av, det är en känsla som är så maffigt.

 

Känslan av att somna några meter på andra sidan staket av lejonets inhängnad, den känsla som kommer från det lugna djurets andetag. Jag känner mig trygg. 

 

Känslan när du vaknar flera gånger varje natt av att lejonen ryter i kapp med varnadra. De kraftfulla rytanden får mig att rysa, de får mig att känna mig levande. 

 

Känslan när du och en ny nära vän letar efter era små bebis pumbas i en timme, ni är nära tårar för att det är era bebisar som är borta. Ropar deras namn och comecomecome tills rösten försvinner för att oron stiger i magen. Känslan när ni hör någon ropa "we found them", nära tårar igen för att bebisarna är i trygghet och bara hittat ett intressant hål under ett hus. 

 

Känslan när en bebis babian kommer fram till dig, sträcker sig upp efter din hand, får tag i den och klamrar sig upp för att ge dig en puss och börjar pilla i ditt hår. Det är rörande, att få ett sånt band med en bebis apa gör mig så lycklig. Hon får mig glad även fast jag har en piss dag och inget går som det ska. Hennes mummsande på mitt hår när jag gosar med henne, det är ett band som inte syns men det känns. Långt in i själen. 

 

Dessa känslor är känslor som bara är, det är de jag lever på här. Det är några av de bra känslorna här. Det är känslor som håller på att forma mig till mig. De är så fridfulla, det lär mig att vara i nuet. Inte tänka på morgondagen, bara släppa taget. Släppa taget om det jag vet och bara leva. Det kommer en morgondag, men ta den imorgon.

 

Släpp taget om dig själv och låt det som sker ske. Det är vad jag håller på att lära mig eller nej det är fel uttryck                                                                                         -det är vad Afrika kommer lära mig!